Vid slutet av vägen.

Anna smyger försiktigt igen ytterdörren, hon är så rädd att dom ska höra. Hon är väldigt försiktig i sina rörelser, när hon hänger upp sin nystickade yllekofta på en krok i farstun, och när hon tar av sig träskorna. Hon försöker andas väldigt tyst och försiktigt, det stora huset ekar tomt när hon försiktigt piper fram ett hallå, ingen svarar. Alfred har inte hunnit hem från skogen, tänker hon för sig själv. Hon går försiktigt in till köket, men vad tjänar det till att vara så tyst som möjligt? De vet iallafall att hon är där. Hon hör samma knackningar i skåpen och de tunga andetag som vanligt. Anna känner hur den lilla, eller lille, sparkar inne i magen och försöker sätta sig ner på en stol i köket. Hon tittar genast ut genom fönstret och ser att det drar ihop sig till oväder, hon hoppas innerligt och ber för att Alfred klarar sig där ute, och tar sig hem med båten i tid!

Sara klampar in vant i hallen hemma, hon sparkar av sig de ruta skorna, och hänger upp den blå jackan på en krok som suttit där i säkert 100 år... Det är mysigt med gamla hus tycker hon, men den kroken är bara för ful. Hon slänger av sig den svarta väskan och lägger den på sina skor, för hon ska ju ha den sen också. Hon går in till köket och tittar ut, det är bra mysigt att de har en liten sjö där, fast de inte har nån båt. Men det ligger ju en brygga där ute så man kan bada. Hon går till diskbänken och tar ett glas ur diskstället, hon fyller det med kallt vatten och sätter sig ner på en av köks stolarna. Hon rättar till den blå rutiga skjortan och drar upp tightsen som glidit ner lite gran. Det bruna håret får hänga som det är, hon orkar verkligen inte göra något åt det idag. Hon strycker bort luggen ur ögon och gäspar ljudligt. Och där hörs det igen, det där eviga knackandet. Hoppas verkligen pappa fixar pannan snart så detta ljud upphör, tänker hon lite argt för sig själv. Hon ser att nån har lämnat morgontidningen på bordet, hon ögnar igenom första sidan, inget spännande. Hon öppnar tidningen och ögnar igenom, tills hon ser en något spännande rubrik; spöken i husen.

Hon slår upp sidan som står under och läser igenom texten. Tydligen ska det spöka där de bor, i den lilla byn Allmänningen utanför Valbo står det klart och tydligt, hon läser vidare om gamla hus där hon bor, och huset hon har bott i de senaste 15 åren står faktiskt med som "hemsökt. " Hon fnyser högt för sig själv, tills hon läser vidare om knackningar, tunga andhämtninar, skadegörelse av saker eller byggnader och röster. Allt detta stämmer ju faktiskt in på deras lilla hus, men nej nej det finns ju inga spöken! Hon skakar av sig tanken och lägger ihop tidningen. Hon går upp för de 3 trapporna små trapporna till sitt kryp in där uppe och trycker på starta knappen på den lilla skoldatorn hon förvara där uppe, men den startar inte. Hon trycker igen, lite hårdare denna gång, men inget händer. Hon kollar så att laddaren sitter i riktigt, och det gör den. Sen vänder hon på datorn och ser att någon har skruvat bort batteriet. Hon biter sig i läppen och kliar sig i huvdet, hon undrar vem som kan ha gjort detta, det finns bara 2, Pappa eller Anette. Men hon använde ju datorn imorse och de åkte långt innan henne? Och det kan ju inte bara ha lossnat med skruvar å allt tänker hon, hon avbryts i sina tankar av en dov duns från nedervåningen, ett högt fnitter och sedan blir hon genast väldigt kall på handen, som om något lagt en kall sked på henne. Hon stelnar till, och hör tunga andhämtningar...

Sara klampar in vant i hallen hemma, hon sparkar av sig de ruta skorna, och hänger upp den blå jackan på en krok som suttit där i säkert 100 år... Det är mysigt med gamla hus tycker hon, men den kroken är bara för ful. Hon slänger av sig den svarta väskan och lägger den på sina skor, för hon ska ju ha den sen också. Hon går in till köket och tittar ut, det är bra mysigt att de har en liten sjö där, fast de inte har nån båt. Men det ligger ju en brygga där ute så man kan bada. Hon går till diskbänken och tar ett glas ur diskstället, hon fyller det med kallt vatten och sätter sig ner på en av köks stolarna. Hon rättar till den blå rutiga skjortan och drar upp tightsen som glidit ner lite gran. Det bruna håret får hänga som det är, hon orkar verkligen inte göra något åt det idag. Hon strycker bort luggen ur ögon och gäspar ljudligt. Och där hörs det igen, det där eviga knackandet. Hoppas verkligen pappa fixar pannan snart så detta ljud upphör, tänker hon lite argt för sig själv. Hon ser att nån har lämnat morgontidningen på bordet, hon ögnar igenom första sidan, inget spännande. Hon öppnar tidningen och ögnar igenom, tills hon ser en något spännande rubrik; spöken i husen.

Hon slår upp sidan som står under och läser igenom texten. Tydligen ska det spöka där de bor, i den lilla byn Allmänningen utanför Valbo står det klart och tydligt, hon läser vidare om gamla hus där hon bor, och huset hon har bott i de senaste 15 åren står faktiskt med som "hemsökt. " Hon fnyser högt för sig själv, tills hon läser vidare om knackningar, tunga andhämtninar, skadegörelse av saker eller byggnader och röster. Allt detta stämmer ju faktiskt in på deras lilla hus, men nej nej det finns ju inga spöken! Hon skakar av sig tanken och lägger ihop tidningen. Hon går upp för de 3 trapporna små trapporna till sitt kryp in där uppe och trycker på starta knappen på den lilla skoldatorn hon förvara där uppe, men den startar inte. Hon trycker igen, lite hårdare denna gång, men inget händer. Hon kollar så att laddaren sitter i riktigt, och det gör den. Sen vänder hon på datorn och ser att någon har skruvat bort batteriet. Hon biter sig i läppen och kliar sig i huvdet, hon undrar vem som kan ha gjort detta, det finns bara 2, Pappa eller Anette. Men hon använde ju datorn imorse och de åkte långt innan henne? Och det kan ju inte bara ha lossnat med skruvar å allt tänker hon, hon avbryts i sina tankar av en dov duns från nedervåningen, ett högt fnitter och sedan blir hon genast väldigt kall på handen, som om något lagt en kall sked på henne. Hon stelnar till, och hör tunga andhämtningar...